Jag kan inget om karate

”I karaten finns inte du och jag, bara mellanrummet mellan oss. Relationen. Det är det enda som betyder något.”

Eric M Runesson, ny ledamot i Svenska Akademin och justitieråd i HD, är intervjuad i söndagens DN och han drar flera paralleller mellan sin karateutövning och juridik och medling som är hans dagliga värv. När jag läser intervjun ser jag flera paralleller i det han tar upp med retorik (så klart!).

Eric säger att en god medlare:

  1. fokuserar på behov,
  2. lyssnar istället för att snacka och
  3. älskar alla parter.

Det är precis det jag uppmuntrar talare att göra för att nå fram med sin presentation till sin publik.

När du ska tala behöver du ha funderat på publikens behov och möta, eller bemöta, behoven. Då får du intresserade lyssnare som känner att du är där för dem, och inte bara för din egen skull eller för att få presentation avklarad så smärtfritt som möjligt.

Varje presentation blir roligare och mer intressant om du som talare lyssnar på och också låter publiken snacka. Roligt och intressant för dig för du kan lära dig en massa; roligt och intressant för publiken för de får bidra och vara medengagerade.

Ett klassiskt retorikråd för nervösa är att de ska komma ihåg att publiken bara vill talaren väl. Men kan vi inte vända på det: Istället för att publiken vill dig väl, så tänk att du vill publiken väl för att du älskar dem. Det går garanterat lättare att möta sin älskade publik då.

Så var det karaten. Eric nämner samurajen Miyamoto Musashi som aldrig förlorade en svärdsduell. För samurajen var det viktiga inte att vinna, utan att inte förlora och han fokuserade på mellanrummet – relationen med sin duellant.

Jag kan inget om karate, men ser att en talare har lite att lära av denna samuraj. För talaren handlar det inte heller nödvändigtvis om att vinna, om att övertala sin publik, för det blir ofta en kortvarig seger där och då. Istället handlar det om att bygga relationen med lyssnarna och tänka på hur mellanrummet mellan sig själv som talare och publiken kan överbryggas, för där i den goda relationen sker påverkan.

En god talare fokuserar på publiken – det är de enda som betyder något!

Här är länken till intervjun i DN: https://www.dn.se/kultur-noje/eric-m-runesson-jag-ar-kanslig-for-maktmissbruk-och-sadana-fasoner/.

Den viktiga ögonkontakten. Eller?

  • ”Att ha stadig ögonkontakt är ett tecken på trovärdighet.”
  • ”Det mest effektiva sättet att visa dig intresserad av någon är att skapa ögonkontakt.”
  • ”Ge publiken tid att beskåda dig innan du börjar tala genom att stå stilla i centrum och ta ögonkontakt.”
  • ”Med ögonkontakt skapar du samhörighet med publiken.”
  • ”Ett vanligt misstag är att titta i sitt manus eller på sin powerpoint istället för att ta ögonkontakt.

Det här är några citat från retorikböckerna jag har hemma i bokhyllan. Jag skulle kunna fortsätta listan, för jag har inte en endaste modern retorikbok som inte betonar vikten av talarens ögonkontakt med publiken. När jag föreläser brukar jag också alltid lyfta fram ögonkontakten som det mest centrala för att skapa kontakt med lyssnarna och för att kunna nå dem med sitt budskap. Visst är ögonkontakten viktig vid alla former av mellanmänsklig kommunikation!?

Men vad gör en talare som inte kan se?

Idag fikade jag med en klok kvinna som har läst retorik och som är synskadad. Jag var lektör åt henne när hon skrev sina uppsatser i litteraturvetenskap på Södertörns högskola, och med henne känner jag mig trygg att ställa alla mina korkade frågor.

Hur upplever en synskadad den starka och alltid återkommande uppmaningen om ögonkontakt? Svaret jag fick var att ögonkontakten så klart har betydelse, i ett samhälle där de flest är seende, så det är inte så mycket att orda om.

Om ögonkontakten är så viktig, vilka strategier kan då en talare som inte ser använda sig av? Min sammanfattning av vårt samtal blir två punkter:

  • Riktning
  • Fokusering

Rikta dig mot publiken och här menar vi inte att orden ska vara målgruppsanpassade, utan vänd dig mot den eller dem du talar till. Tänk på att ha en god hållning och vrid huvudet och kroppen mot dem du talar till och den som talar till dig. (Så sluta titta på din powerpoint!)

Fokusera på den eller dem du talar med. Ge publiken din fulla uppmärksamhet och visa att du är intresserad av dem, till exempel genom att ställa frågor och lyssna på publiken. Det betyder också att du behöver släppa ditt manus.

Både riktning och fokusering handlar om att vara uppmärksam, om att skapa dialog och om att få ett samtal med publiken. Helt enkelt om att vara närvarande och kunna reagera på det som sker där och då i stunden, vilket är det som utmärker en riktigt bra talare.

Så tänk, dessa punkter är ju utmärkta råd som alla talare borde tänka på!

Vi talade om en massa annat också, så fler retoriktips till både seende och synskadade kan dyka upp här!

4 semestertips för retorikformen

Kavajen är inhängd i garderoben, autosvaret är inkopplat på mejlen och väckarklockan är avstängd. Äntligen sommar och semester! Det är också bästa tiden att träna på din retorik, för att vara i god form inför höstens muntliga framföranden.  

Här kommer fyra enkla övningar som kommer göra dig till en bättre talare.

1. Leka

I leken måste vi vara närvarande. Om vi börjar fundera på andra saker mitt i leken, så förlorar vi känslan av här och nu och den vi leker med tycker inte att vi är så rolig att vara med längre. Ett tal är inte alltid lekande lätt, men i ett bra tal upplevs det som att orden kommer i stunden och att talaren är mentalt närvarande med sina lekkamrater – lyssnarna.

Leken kan kännas barnslig och jobbig för oss vuxna, men det är ett fantastiskt sätt att träna sin känsla för närvaro och att koppla på sin fantasi. Kasta bort ditt manus och måsten, och gå in i lekens värld. Förställ rösten, kryp och kravla med kroppen och improvisera roller och repliker – det är den bästa träningen en talare kan få. Dessutom, i leken kan man göra bort sig och måste rädda situationen, och det om något är en bra träning för en talare som vill bli mer avslappnad och självsäker på scen.

2. Flörta

Retorik är att skapa mellanmänsklig kommunikation och nå fram till personer. Retorik är kort och gott att skapa relationer. Ibland får du tala bara en gång för en publik och ibland återser du dina lyssnare gång på gång på gång. Oavsett behöver du skapa en god relation och den goda relationen bygger på tillit. De som lyssnar måste känna tillit och trygghet till den du är, sedan kan de ta in det du har att säga.

Det du måste börja med är flörten. Du måste våga ta ögonkontakt med dina lyssnare och se din publik. Nästa steg är att visa och vara intresserade av dem. Se dem du möter i sommar i ögon och prova att flörta – det är oskyldig träning oavsett om du träffar personen bara en gång eller bygger en längre relation. En god talare och en god uppvaktare har med andra ord en del gemensamt!

3. Berätta

Berättelsen är grunden för vår muntliga kommunikation. Berättelsen talar till våra känslor, den lockar fram bilder, den ger oss lärdomar, den väcker minnen och den fastnar i minnet.

De bästa berättelserna, bortsett från sagor och romaner, är de personliga, självupplevda berättelserna. Jag kommer fortfarande ihåg de berättelser som min dagisfröken berättade om sin barndom för oss barn vid vilan efter lunch. Det är också fascinerande att det som de flesta kommer ihåg efter en presentation/ett tal är talarens berättelser.

Tänd en bokstavlig eller bildlig lägereld där du samlar nära och kära, främlingar och bekanta, och öva på berätta om något som har hänt dig i livet. Det kan vara en berättelse för dina barn på bilresan till sommarstugan, för dina vänner på klipporna i solnedgången eller för din partner på stranden en helt vanlig eftermiddag.

4. Samtala

Den bra talaren samtalar med sin publik, eller snarare inger känslan av att den har en dialog med lyssnarna. Oavsett hur många det är i rummet, vill jag som lyssnare känna att talaren ser och riktar sina ord till mig.

Det krävs en hel del energi för att vara fullt fokuserad i ett samtal. När man samtalar, och talar, behöver man känna in den/de man pratar med och driva samtalet framåt i en givande riktning för båda.

Jag tycker att kallpratet är en underskattad kommunikationsform, i alla fall när det handlar om att träna sin retorikform. I kallpratet och småsnacket behöver man vara lyhörd, alert och påhittig, för att samtalet inte ska gå i stå och det är tekniker som också gynnar en talare på en scen. Träna på att föra små samtal i vardagen, med butiksbiträdet, brevbäraren, byns bagare eller vem det än må vara. Lyssna, ställ frågor och möt människan du samtalar med – där i mötet får du träning i att knyta an, byta perspektiv och du får små samtal med personer att ta med hem efter semestern.

Bonustips: Läsa

Möjligtvis det enklaste och det präktigaste tipset, men läs, läs, läs under din semester. Jag menar absolut inte att du behöver läsa en bok om konsten att tala, utan läs all annan sorts litteratur. Genom att läsa utökar du ordförrådet och din kista av kunskap fylls på. (Det finns en retorisk term för detta som kallas copia.)

Trevlig sommar och semester!

Betablockerare eller bara vara människa

Scenskräck, rampfeber, talångest. Många undviker situationer där de måste tala och uppträda inför andra. Många utmanar sin rädsla. Och många gillar pirret i kroppen. Jag var länge den som undvek, sedan började jag utmana mig och nu kan jag uppskatta känslan när jag står på scen.

När jag började läsa retorik på Södertörns högskola var jag inte en person som gillade att tala. Och det är jag egentligen inte idag heller. Men retoriken gav mig teori och tips för hur man kan tala. Sedan har jag utmanat mig själv att gång på gång på gång tala inför andra.

Jag läste igår en intervju i DN med artisten Zacharias Zachrisson. Han berättar om sin ångest inför spelningar och hur han hanterar det:

”Det är bara att repa så mycket som möjligt, så att det sätter sig i muskelminnet, nästan. Och betablockerare. Och tusen cigg.”

Han säger att det är jobbigt och att han tror att han ska glömma bort allting och bryta ihop. Jag tror att det är många som känner igen sig, och jag är en av dem.

I mitt jobb som retorikkonsult står jag framför grupper och pratar. Jag tycker själv att det fortfarande och alltid är mer eller mindre jobbigt att tala inför andra, men jag har lärt mig att jag faktiskt glömmer en hel del och att det är okej och jag vet av erfarenhet att jag inte bryter ihop.

I mitten av juni höll jag en föreläsning på en stor scen inför 170 personer. Innan jag skulle gå upp på scen kände jag hur kroppen skakade, hur blodet pumpade, hur munnen blev torr, hur huvudet blev tomt. Klassisk scenskräck. I ett sådant läge kan det säkert vara frestande att ta betablockerare och cigg och förlita sig på muskelminnet. Men jag vill komma åt och nyttja det som händer i kroppen.

För mig har det hjälp att, förutom retorikteori och talarträning, lära mig vad som faktiskt sker i kroppen. Det är ett stresspåslag av adrenalin och kortisol som skapar den fysiska reaktionen. Det är en högst normal kroppslig reaktion av anspänning när en person ställer sig framför andra för att tala eller uppträda.

Betablockerare* blockerar effekten av stresshormonerna och gör att hjärtat arbetar lugnare. Betablockerare är utmärkt för personer som har ett alltför högt blodtryck och löper ökad risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom som till exempel hjärtinfarkt. Jag säger inte att det är lätt att övervinna sin scenskräck eller att betablockerare är dåligt. Men utan betablockerare kan jag få den sköna känslan som ett adrenalinpåslag kan ge en talare på scen (pirret) och genom att inte träna in allt och alla ord i muskelminnet kan jag få en närvaro som gör en talare mer levande.

Zacharias Zachrisson tror att anledningen till att han är så rädd är att han ger bort så mycket av sitt inre i sin musik och att det är så mycket att leva upp till, och då är det så lätt att göra bort sig.

Men att göra bort sig är högst mänskligt och de som lyssnar är där för människan och ”live-känslan”. Du behöver inte vara en perfekt programmerad robot på scen, utan försök att bara vara en levande människa. Även om det är en konst i sig att bara vara människa.

 

* Upptäckten av betablockerare belönades med Nobelpriset i medicin 1962 till läkaren James Black.

Att resa ett tal

Midsommarafton med sill och sång och midsommarstång!

Har ni tänkt på likheten mellan att skapa och resa en midsommarstång och att skapa och hålla ett tal? Inte?! Då får ni här fem tips på att resa ett tal!

Vad du ej klart kan säga, vet du ej

Tänk dig att du inte har några ord för ägande, som låna, stjäla, köpa eller sälja, men du har ett rikt förråd av ord för ”utbyte” och ”fördelning” – hur utformar du då samhället?

Just det ovanstående upptäckte två forskare i språkvetenskap vid Lunds universitet i språket som fått namnet jedek, ett hittills okänt språk i Malaysia. I byn där jedek talas finns inga ord för ägande, det förekommer nästan inget våld mellan människor och det finns varken lagar eller domstol. Det finns inte heller yrken i byn, utan alla kan göra allt i detta samhälle. Samhället är mer jämställt än vårt, säger forskarna.

Det du säger, visar dina tankar och dina tankar visar sig i språket och sedan präglar det samhället. Jag har skrivit om det förut, om alla exempelvis säger riksdagsman, inte riksdagsledamot – hur blir då synen på de som kan vara folkvalda i vår högsta beslutande församling?

I dagens DN läser jag en intervju med Anna König Jerlmyr (M), oppositionsborgarråd i Stockholm. Hon säger: ”Jag har förmånen att vara gift med en man som är jämställd. Som hjälper mig mycket med barnen, som är beredd att ta ansvar.” I min syn på ett jämställt samhälle behöver inte en kvinna hjälp att ta hand om de gemensamma barnen och mannen behöver inte vara beredd att ta ansvar för de gemensamma barnen. Ibland säger vi saker av hävd och av bara farten, men jag tror också att språket och orden vi väljer, visar hur vi ser på företeelser och det leder till så klart även till vilka åtgärder vi ser som nödvändiga för samhället.

Ett annat aktuellt exempel: När Horace Engdahl använder ord som ”manskap”, ”vi grabbar” och ”eld upphör” för att kommentera tillståndet i Svenska Akademien, så säger hans ord något om hans tankar och hans tankar visar sig då obarmhärtigt direkt i språket.

Jag tror inte att språkvetenskapen har hela nyckeln till att skapa ett jämställt samhälle, men jag tycker att det är otroligt intressant och inspirerande med det nyupptäckta språket jedek. Det visar att det vi säger, det vi har ord för och det vi sätter ord på har betydelse. Lika stor betydelse som det vi inte har ord för, för det du ej klart kan säga, det vet du ej.

Rubriken är en mening från skalden, biskopen, professorn Esaias Tegnérs Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820, där egentligen en annan textrad är mer känd:

Vad du ej klart kan säga, vet du ej:
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

”Attackerar” eller ”hanterar” du problem?

Orden vi använder visar hur vi tänker och ser på världen. Orden vi hör och ser formar också vår syn på världen – ord skapar mening! Detta sker mer eller mindre medvetet/omedvetet. För att ta ett enkelt exempel, säger du riksdagsman eller riksdagsledamot?

Jag läste en artikel i veckan som inte handlade om ord, men jag fastnade för några meningar:

”Sjukvårdsorganisationen SSM Health har infört en icke-våldspräglad språkpolicy. Cheferna uppmanar medarbetare att byta ut ord som ”slå våra konkurrenter” till att ”växa snabbare”, ”attackera problem” till att ”hantera problem” för att visa hur hängivna de är sin uppgift att göra människor friska.”

Artikeln handlade om att effektivisera ledarskapet och refererade till Richard Thaler, professor i ekonomi, som forskat om beteendeekonomi (vilket låg till grund för att han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2017). Thaler har visat att vi inte är logiska eller rationella när vi fattar beslut. Istället fattar vi beslut på impuls, rutin och känslor, och med hjälp av ”puffar” kan våra beslut påverkas.

Då är vi tillbaka i att orden vi använder präglar vår uppfattning och våra känslor; orden styr oss och vad vi tänker, känner och tycker om något/någon. Forskning har visat att människor som blir utsatta för våldsladdade ord blir mer aggressiva (och gav elektriska stötar till andra deltagare i studien som var 48 procent starkare). Andra studier har visat att om personer får höra ord som associeras med prestation (vinna, uppnå, lyckas, bemästra) förbättrar de sin prestation och dubblerar sin motivation.

Både för organisationer och alla vi ologiska människor är det viktigt att fundera över vilka ord vi använder när vi talar och skriver, så att vi puffar osynliga värderingar och synliga normer i rätt riktning. Börja med att lyssna på dig själv och bli medveten om vilka ord du använder för att beskriva och berätta om saker och ting. Lyssna sedan på vilka ord andra använder och då kan du börja förstå hur de tänker, känner och tycker. När vi förstår ordens inflytande och påverkan, kan vi med hjälp av orden styra i en medveten riktning för att forma en värld där alla får synas och höras.

Vill vi ”attackera” eller ”hantera” problem, eller vill vi kanske faktiskt ”lösa” problem?

Om du har roligt på scen, har publiken roligt!

”If you’re having fun, the audience is having fun.”

Tiffany Haddish

Tiffany Haddish har roligt på scen. Foto: Will Heath/NBC/NBCU Photo Bank via Getty Images.

Detta är ett råd från den kände komikern Richard Pryor till en annan komiker Tiffany Haddish. Det handlade om hur personer som går på en komedishow förväntar sig en rolig stund och om personen på scen inte har roligt undrar publiken vad de spenderat pengar på egentligen. (Läs hela artikeln här: Tiffany Haddish’s Onstage Experiments.)

De flesta av oss tar inte betalt för att tala och vi uppträder inte för att enbart roa. Men det finns lite visdom att hämta även för oss vanliga talare.

Jag brukar tala om vikten av att hitta ”live-känslan” och vara ”här och nu” när man talar. Det går lättare ju oftare man får öva sig på att gå de där spända och spännande stegen upp på en scen – när publiken väntar och det inte längre finns någon återvändo.

I det läget måste du försöka vara 100 procent närvarande och lita på dig själv och på att publiken i stort sett alltid vill en talare väl; de är ju där för att läras, inspireras eller roas av just dig. Det gäller att omfamna den laddade stämningen som uppstår när man går upp för att tala på en scen. Och visst kan och ska det fladdra i magen då! Däremot tror jag inte att man ska bekämpa de där fjärilarna i magen, utan man ska bli vän med dem och förvandla fladdrandet till ett förväntansfullt pirr, precis som när du är på väg att träffa den du är förälskad i.

När du väl står på scen så ska du känna tillit till din förmåga och försöka att trivas, eller till och med njuta av de förväntansfulla blickarna som riktas mot dig. Precis som när du står framför din älskade och ni tittar in i varandras ögon, ska du vara fullt närvarande i mötet, hitta styrka i ögonkontakten och tala till publiken från ditt hjärta, inte bara från hjärnan.

På ”tråkigt” retorikspråk handlar det om att du måste känna och visa pathos, det vill säga känslor. De känslor du förmedlar, är de känslor som du kan väcka hos publiken. Det är i grund och botten retorikens ABC: Du måste själv känna dig engagerad för att få andras engagemang!

Det är också mycket roligare att lyssna på en person som själv har roligt och då blir upplevelsen för både dig som talare och publiken att ni har roligt tillsammans. Så nästa gång du ska tala, lova dig själv att ha roligt på scen!

Rätt ord i rätt tid (eller citat från Björn & Steve)

När jag gick på gymnasiet hade min klass en underbar lärare i engelska, Björn Borin. Vi älskade verkligen vår lärare som med höga krav, lagom stränghet och en varm glimt i ögat fostrade oss i uttal, grammatik och konversation. I tid och otid delade han även ut mer och mindre tänkvärda citat, till exempel:

  • ”Det finns inga genvägar!” (Den första predikan om inlärningssätt.)
  • ”Ord som man inte kan ska slås upp!”
  • ”Om det är så att er tumme inte är 254 så är det fel på er.” (Kommentar om glosan ”inch”.)
  • ”That’s what I call a real lady.” (Om Dame Edna.)
  • ”Framtiden ser ljus ut för somliga här.” (Hans avslöjande om den stundande garantipensionen.)

Vi samlade Björns citat i ett häfte, ”The original collection of Björn Borin quotations”, som jag än idag kan ta fram och känna hur leendet leendet och värmen sprider sig.

En annan man som folk har samlat citat från är Steve Jobs, grundare av Apple (sök bara på Steve Jobs + citat!). Walter Isaacson skrev Steve Jobs’ självtitulerade biografi och enligt Isaacson ogillade Jobs formella möten. Jobs ville ha vad han kallade ”face-to-face meetings” och han ska ha sagt:

“I hate the way people use slide presentations instead of thinking. People would confront a problem by creating a presentation. I wanted them to engage, to hash things out at the table, rather than show a bunch of slides. People who know what they’re talking about don’t need PowerPoint.”

Den sista meningen, människor som vet vad de talar om behöver inte PowerPoint, har fått mig att fundera. (Den har också fått mig att fundera om det inte var som så att Jobs egentligen dissade konkurrenten Microsofts program PowerPoint.)

Jag har under hösten och vintern försökt bli bättre på att hålla presentationer med PowerPoint. PowerPoint kan verkligen vara ett visuellt stöd för lyssnarna, speciellt i föreläsningar där många begrepp ska förklaras. Det jag dock har märkt är att det är lätt att bli lat. Jag kan slarva med övandet och inlärningen av det jag vill säga (memoria som vi retoriker kallar det för). Jag kan förlita mig på stödorden på min ppt, istället för att verkligen veta och sätta orden på det jag ska tala om i stunden.

Dessutom tycker jag att det med PowerPoint kan vara svårare att hitta sitt ”här-och-nu” och låta de rätta orden komma i rätt ögonblick (kairos som vi retoriker kallar det för), vilket är väldigt viktigt i en retorisk situation. Publikkontakten och samspelet med lyssnarna kan bli något sämre då talaren är mer fast i en struktur av slides som ska visas än att fånga upp saker som sker i rummet.

Så, det ligger kanske något i Steve Jobs’ citat. Engagemang och att hash out kanske är lättare utan att ha en bunt med bilder som man planerat att visa. Min lärare, Björn Borin, hade ett engagemang för oss elever, han hade en närvaro på varje lektion och han fångade oss studenter, så pass att vi tog in varje ord han sa och varje citat han levererade. Kairos är också de möjligheter som man får som talare, de kritiska ögonblick där vi får möjlighet att säga något och förmedla ett budskap. Vår Björn, som inte hade PowerPoint när han var lärare, hittade nog oftare än vi elever förstod rätt ord i rätt tid för oss, även om vi kanske ibland uppfattade det som att han bara hashed things out, och han gav oss också budskap utöver engelskakunskaper:

”Sitt inte och läs och drick öl i underskjorta.”